15 10 06
Dialog är ett slags samtal

Eddy Nehls

Goda samtal blir allt mer ovanliga, allt mer sällsynta, i takt med att samhället effektiviseras. Att detta sker parallellt med nedmonteringen av humaniora är inte självklart ett bevis för att det finns ett samband, men mycket talar ändå för att det är samma andas barn. För samtalet och seminariet där det vänds och vrids på tankar och texter och där varje ord värderas noga är humanioras laboratorium och kungsvägen till validitet och reliabilitet inom ämnet kulturvetenskap. Samtalet är en förutsättning för bildning, för utan utbyte av tankar och kunskaper, utan möten mellan människor som jämför sina visioner, åsikter och lärdomar, utan att resultatet av studierna slipas mot andras uppfattningar, utvecklas ingen förfinad kunskap. Samtal är möten och att samtala är att dela uppmärksamheten mellan det jag vet och dina reaktioner på det jag säger. I samtalet testas bärigheten på samtalsparternas kunskaper och mellan dem förfinas och utvecklas nya kunskaper. Detta är en förutsättningslös reflektion över begreppet dialog, som forskningsrådets arbete handlar om.

Humaniora är den del av vetenskapen som tar sig an frågor utan givna svar. Det vill säga svar som är föränderliga, komplexa, mångtydiga och höljda i dunkel. Samtal är kungsvägen till förståelse för denna typ av frågor som adresserar komplexa problem, vilket integration är ett paradexempel på. Därför denna efterlysning av det goda samtalet. Jag skriver ofta om detta i olika forum och även om budskapet är det samma går det att variera. Uppslag och exempel att tänka med för att förstå finns överallt, till exempel följande citat från Nietzsche, från hans bok; Bortom gott och ont.

Den ene söker en barnmorska för sina tankar, den andre någon som han kan förlösa: så uppstår ett gott samtal.

Vad premieras idag? Hur ser vi på kunskap? Två avslöjande frågor, vars svar utgör ett slags barometer för vetandets grogrund och bildningens status. Är det pengar och effektivitet som premieras, och om kunskap jämställs med betyg och examina, vilket är två sidor av samma mynt, har samtalet svårt att vinna gehör, och bildning blir något problematiskt. Detta är ingen kritik, det är en samvetsfråga. Hur ser det ut i samhället idag?

Vad är bildning? Hur ska det begreppet definieras? Bildning är minst lika komplext och mångtydigt som kultur och kunskap, men jag vill se det som ett slags samtal. Bildning är som samtal ett möte mellan två (minst) två parter, ett möte MELLAN, där den ene har något att förlösa och den andre bidrar med förlösningens befrielse. Ett samtal där UTBYTET är det centrala och där båda behövs lika mycket. Ett samtal är du och jag och det som händer mellan. Jag förlöser dig och du förlöser mig och ömsesidigt når vi längre än var och en på egen hand.

Hur gör vi idag, och vad händer när vi allt oftare och mer ihärdigt söker besparingsmöjligheter och effektiviseringsvinster? Tystnader fylls och tid för eftertanke minimeras. Marginaler krymps och kraven på prestation ökar hela tiden. Utrymme för samtal minskar därför, möjligheten för utbyte och gemensam reflektion kring det som angår alla: Kunskapen som ska ta oss in i framtiden på bästa sätt. Vi satsar en massa resurser på att sålla agnarna från vetet och för att få fram den bäste. Sedan lyssnar vi bara på hen. Ekonomiskt är det effektivt, men för kunskapsutvecklingen är det inget mindre än en katastrof. Vetande växer mellan, aldrig i huvudet på en enskild. Så när ekonomin ställs i fokus hamnar kunskapen i skymundan. Missförstå mig inte, satsningar på kunskap behöver inte kosta mer, det är inte det jag säger. Men om det ställs ekonomiska krav på verksamheten utarmas kunskapen. Om man istället ger en summa pengar som ska förvaltas på klokast möjliga sätt skapas helt andra förutsättningar för växande vetande. Där och då kommer bildningen att vara målet man strävar efter, och eftersom bildning alltid är ett ömsesidigt projekt, kommer samhället att stärkas i processen, för bildning integrerar och engagerar olika människor och kompetenser. Jag blir mindre viktigt än mitt bidrag till samhället. Kunskap slutar vara en kamp och blir mer av gemensam stävan eller dialog. Tillsammans blir viktigare än att jag vinner ära och berömmelse. Vi inser hur beroende vi är av varandra och kan inleda ömsesidigt berikande samtal.

Om samtalet kan sägas mycket och borde sägas mer än så. Om det är kunskap vi vill ha finns inga genvägar, för kunskap är en kollektiv kvalitet, en gemensam resurs. Kunskap är vad vi gemensamt enas om att kunskap ska vara, är ett resultat av goda samtal över gränser. Slutar vi samtala utarmas kunskapen och ökar sårbarheten. Livet blir tråkigare och samhället enahanda. Utan samtal hotas mångfalden och växer monokulturer fram. Egoismen tar överhanden och ekonomisk vinst framstår som viktigare än allt.

Här finns en länk till en bok jag skrivit om samtalet och hur framväxten av en med samtalande, dialogisk kultur kan främjas. Boken heter Samtal om samtal om kultur.

« Tillbaka